I'm a mess. Jag känner mig så jävla vit. Alltså bara ingenting. Jag känner mig genomskinlig och jag ser fram emot att få komma härifrån. Det känns förjävligt att känna sig som en fånge. Jag är inte på rätt ställe. Vad i helvete gör jag här? Samlar krafter och pengar för att få komma bort härifrån. Jag tål inte den här äckliga lilla hålan som jag bor i. Om jag hade kunnat hade jag flytt, här och nu. Jag känner mig aldrig ensam i Stockholm.

När jag står ensam i Skövde, så känns det som att mitt sinne slits åt alla håll och kanter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill överallt och ingenstans. Om jag står ensam i Stockholm, så känns det som att någon kramar mig och håller mig samman från alla håll och kanter. Som att jag är invirad i bubbelplast som trycker för att hålla mig samman. Jag har alltid något som hindrar mig från att falla isär, trots att jag är ledsen och känner mig ensam. Jag faller inte samman. Jag lyckas alltid på något sätt hålla mig samman. Mitt psyke fuckar inte ur på samma sätt som här. Ingenting fångar mig här. Allting drar mig bara isär. Bort från vad jag egentligen vill och behöver. Jag kan inte förklara på något bra sätt. Men jag klarar inte det här särskilt länge till. Hur berättar man det för sina föräldrar?