Nejnejnej.

Vaknade med en fet klump i magen (eller är det klumpen som ÄR magen?) och ångest. Alltså jag orkar inte med det här längre. Kan det inte bli min tur att få må bra snart? Det är alltid något som är förjävligt för mig. Jag försöker bara trycka undan det, men jag är för svag för att klara av det och det slår tillbaka minst dubbelt så hårt. Jag mår alltså bara sämre och sämre. Jag ligger fortfarande och gråter mestadels av tiden jag spenderar själv och känner mig konstant ensam, mer eller mindre. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig själv och det verkar ingen annan veta heller. Jag behöver någon som bara håller käften och lyssnar. Som förstår vad jag går igenom. Som hjälper mig ur den här jävla svackan. Den enda personen som kan göra det är 40 minuter bort och vi ses knappt längre. Jag orkar inte med det här, på riktigt. Jag är så jävla psykiskt utmattad att jag bara bryter ihop för allt. Fan vad fint liv man kan ha, verkligen...