Det här går inte längre.

Trodde aldrig jag skulle sitta här igen och dränka mina sorger i mat. Trodde jag var förbi det här stadiet. Mina känslor har åkt upp och ner hela tiden. Mitt välbefinnande har varit på topp och på botten. Ändå har jag känt mig relativt nöjd med min situation... Tills idag. Allting bara rasade när jag tänkte på att jag måste till skolan. Att jag måste gå dit efter flera veckor av illamående, smärta, lov. Nu är det dags igen och bara tanken får mig att gråta. Det började väl egentligen igår. Kände av ångesten, men kände att jag ska försöka klara det här ändå. Inte ge upp. Först när jag vaknar idag och går upp så brister jag ut i gråt. Jag mår så förbannat dåligt över den här skolsituationen. Jag bara gråter och gråter. Att lämna Helliden var det värsta jag kunde göra och det är ju JÄTTEBRA att man märker vad man förlorar, först när man lämnar det. Jag vill inget annat än att komma tillbaka till Helliden och bara tanken av att stanna på komvux ett halvår till dödar mig.  Jag är så jävla rädd för allt. Rädd att jag ska förlora allt. Jag står inte ut längre. Jag vill inte ha ångest över att behöva gå till skolan. Jag vill bli motiverad till att gå dit. Har inte känt mig såhär dålig på länge. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till.