Jag är din Ismael.

Jag hatar att jag är så jävla känslig. Så jävla skör. Så jävla rädd. Jag hatar att jag inte har förmågan att bara stänga av, bita ihop och ta skiten. Jag är så jävla rädd att jag skriker och skakar. Jag är så rädd att jag springer ifrån folk som försöker rädda mig, för att det som räddar mig dödar mig. Tack vare att jag är en svag människa har jag nu missat min chans till att bli bättre. Till att fungera igen. Jag fortsätter vara trasig och jag kan inte ta den hjälp jag får, tack vare att jag är så skör, så rädd, så jävla känslig. Inte ens lugnande biter på mig. Ingenting hjälper mig. Jag kostar bara pengar. Pengar som någon annan kunnat få. Hjälp någon som faktiskt klarar av sånt här kan få. Jag kastar pengar i sjön och alla hatar mig för det. Mamma är så jävla arg och ledsen. Mormor är så jävla arg och ledsen. Alla runt mig blir bara så arga och ledsna på mig. Jag är som minst och svagast nu. Behöver stöd och inte något annat riktat mot mig. Jag säger att jag inte klarar det, för att jag faktiskt inte klarar det. Jag är så jävla ledsen och besviken på mig själv, att det räcker. Jag behöver inte att ni är det också. FAN.