Glöm inte bort att du är värdelös.

Livet är skit, precis som vanligt. Allt är fucking betydelselöst och ingenting är värt något alls längre. Är så jävla trött på mitt liv. Allt, allt och lite till. Det finns verkligen ingenting som är värt att kämpa för längre. Skitliv.

Gårkvällen var så kaos den kunde bli, ungefär. Jag gick hem gråtandes med ångest strömmande genom hela kroppen. Allt jag behövde var att få prata tills jag lugnade ner mig. Men det var inte så min kväll slutade. Nej, den slutade med att jag gick hem till mitt rum ensam och bara grät tysta tårar medan tankar om att det verkligen inte är värt att leva det här livet längre, strömmade genom mitt huvud. Jag är bara så trött på allt verkligen. Jag är trött på att vara sjuk i två sjukdomar som försvårar mitt liv något otroligt, som jag dessutom aldrig kommer bli av med. Jag är trött på att känna mig så ensam, mest hela tiden. Det är väldigt få gånger jag inte känner mig ensam och övergiven, även när jag är med folk. När jag tänker efter så är oftast de gångerna jag känner mig minst ensam, när jag faktiskt är ensam... Jag är trött på att ha ett så svagt psyke som jag har. Att jag inte ens klarar minsta lilla grej, utan att bryta ihop. Jag är trött på att inte klara av situationen jag befinner mig i, trots att jag dragit upp mig själv ur djupare svackor tidigare. Jag vet inte vad det är med mig. Det känns bara som att hoppet flugit ur kroppen och jag har gett upp. Gett upp hoppet om den här världen. Om mänskligheten. Om allt egentligen. Men mest av allt om mig själv. Det gör så jävla ont och jag vill mest spy på mig själv. Jag är inte värd någonting. I N G E N T I N G.

Jag kan inte sova heller. Fan vad allt är värdelöst.