Jag sitter och lyssnar på en plats i solen och började gråta. kent är så himla fina att jag faktiskt sitter och gråter. Det är helt magiskt. Tårarna är liksom så känslofyllda att dom bränner hål på huden. Jag kan inte ens förklara.
jävla tönt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar