Skitdag.

Seriöst världens skitdag. Var på sjukhuset idag och det var verkligen jobbigt. Har fått ta smäll efter smäll idag. Allt har gått käpprätt åt helvete och allt slutade i tårar. Fan vad jobbigt allting var. Började med att Monica släpade upp mig alldeles för tidigt. Hon sa att jag skulle vara på sjukhuset klockan 8, när jag egentligen hade tid klockan 10. Jag somnade i en obekväm stol och sov i någon timme. Läste klart boken som jag lånade för några dagar sen, "Vi som aldrig sa hora" av Ronnie Sandahl. Sen skulle vi kolla mina värden och dom var okej. Eller ja, hba1c iaf. Sen när vi tog njurprover så hade jag högre än man ska ha. Det betyder att mina njurar antagligen läcker. Det betyder att jag måste börja äta mediciner mot det. Min läkare gjorde sen rutinundersökning. Lyssnade på hjärta, lungor och tog blodprov och sådär. Allt var bra. Jag bad honom kolla mina leder för jag haft ont i dom och vissa har blivit inflammerade. Han kände på mina ömma leder och såg otroligt besvärad ut. Han skrev ut smärtstillande mediciner till mig och skulle skicka en remiss till reumatologen. Jag kände verkligen hur allting bara kändes sämre och sämre. Om jag har reumatism också, betyder det att jag måste ta mediciner för det också. Då är vi alltså uppe i 3 olika mediciner redan. Efter det så tog vi massa blodprover för att sedan gå upp till vuxendiabetesavdelningen... Redan när vi stod i hissen så kändes det jobbigt. Jobbigt att gå en annan väg till en annan avdelning där jag inte känner någon. När vi kom in på mottagningen så kände jag hur klumpen i magen blev större och att tårarna brände under ögonlocken. Hälsade på en diabetessköterska och gillade det inte alls. Jag avskydde det. Visste inte vart jag skulle ta vägen. När jag sa hejdå till Monica så började tårarna rulla ner för kinderna. Allt kändes så jävla fel. Jag vill inte. Jag klarar det inte. Jag är inte vuxen. Jag är ett barn. Bara ett barn. Behöver bli behandlad som ett barn och behöver stödet som ett barn kräver. Jag behöver min Monica och inte någon fullständig främling. Nej, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska klara av det här. Hur jag ska kunna ta det här ansvaret när jag inte känner mig redo i en enda del i kroppen. Allt, överallt skriker nej.

Jag ska åka till Kajsa om en vecka och det är verkligen nödvändigt för mitt välmående. Åh, finaste, bästa Kajsa vad jag saknar dig.

Nu ska jag lägga mig ner i sängen, torka tårarna och tänka på annat. God natt. Wish me luck